Gröna små hornpellar

Jante utsätter ju Dig för ett övergrepp. Han hävdar att Du inte kan någonting, inte är värd någonting osv.. Han vägrar att bekräfta Dig. Han framställer sig själv som allvetande, ofelbar och osårbar. Det är ju uppenbart att det är Jante som inte är ödmjuk. Att det är han som beter sig på ett överlägset sätt. Du måste ju hävda Din rätt att vara gammal, duktig, kunnig, vacker, längre än honom, erfaren, lugn, lycklig, titta ner på honom genom Dina progressiva glasögon eller vad det nu är som triggar hans känsla av underlägsenhet. Hans känslor är ju hans ensak. Du kan inte ta ansvar för dem hur mycket Du än vill.

Alltså – när man tittar upp mot någon känner man sig ofta som ett barn och därmed underlägsen. Långa människor får andra att känna sig underlägsna. Om man har progressiva glasögon måste man höja näsan för att se någon på nära håll och ger då intryck av en överlägsen attityd. Man känner sig ofta underlägsen sådana som är äldre än man själv.

Visst, vi alla anpassar oss förstås. Vackra kvinnor försöker ofta dölja sin skönhet och sina fina bröst i säckiga kläder för att inte  besväras allt för mycket av avundsjuka kvinnor och efterhängsna kavaljerer. Vi undviker att kritisera människor med makt att skada oss, och försöker undvika att tala om saker för dem som de inte vet. Långa människor kröker rygg vid bordet för att hamna på samma nivå som de andra. Långa kvinnor undviker höga klackar.

Vi anpassar oss på tusen sätt, men det handlar mycket om vem vi är, inte vad vi gör eller hur vi klär oss. Vi har svårt att dölja vem vi är. Vi försöker ju också alla att uppnå en social position, att visa oss duktiga, att få erkännande. Det är ju vår självklara rättighet tycker jag.

En vacker kvinna har rätt att använda sin skönhet för att imponera på utvalda män. Vi bör få vara duktiga på vårt jobb. Genom att vara duktiga bör vi kunna få högre lön och möjligheter till avancemang. Gröna små hornpellar bör inte få hindra oss.

Det är också i företagets intresse att man anställer duktiga människor som finns på arbetsmarknaden. Gröna små hornpellar som är chefer eller jobbar på personalavdelningen borde inte tillåtas hindra det. De borde inte tillåtas att bara anställa gulliga små gossar och flickor som aldrig kan komma att hota deras egen position. De borde inte tillåtas att mobba ut och avskeda människor för att de är duktiga och upplevs som ett hot.

Sökord: hornpelle djävulen den onde ondskan självisk egoistisk egoism ego maslow bekräftelse respekt uppskattning överlägsen underlägsen makt maktspel psykologiska spel aksel sandemose jantelagen en flykting korsar sitt spår frihet tolerans jämlikhet förtryck diskriminering hindra duktiga trycka ned avundsjuka konkurrens konkurrera samarbete samarbeta psykologi socialpsykologi kognition social kognition psykosocial arbetsmiljö organisationspsykologi arbetspsykologi härska härskare härskarteknik trycka ned hindra förstöra för motarbeta robinson robinsontävling trick chef ledare personaladministratör personaladministration personalavdelning rekrytering rekrytera anställa anställning uppsägning avsked befogenhet

Annonser

6 kommentarer

Filed under politik

6 responses to “Gröna små hornpellar

  1. MacDanne

    Jag tror att det i grunden handlar mycket om kommunikation. Fungerar inte kommunikationen, så blir det missförstånd, vilket leder till konflikter.

    Som följd av konflikterna, så bildas det olika grupperingar, vi och dem. Vi har arbetarna mot överklassen. Svenskarna mot invandrarna, osv.

    När det blir olika sådana grupper, så uppstår även avundsjuka mellan dem. De som har lockigt hår, vill räta ut det, och de som har rakt stripigt hår gör allt för att gå lockar. Alla vill ha det som andra har, och kan man inte få det, så kommer den svenska avundsjukan, jantelagen.

    Jag läste någonstans (kommer inte ihåg var just nu) att det var någon som ville införa kommunikation, som ett obligatoriskt ämne i skolan. Det är nog inte så dum idé.

    Med bättre kommunikation mellan oss människor, så kan vi få en bättre förståelse för varandra.

  2. MacDanne

    Jag kritiserar, när jag anser att någon har fel, även om det är någon som har makt. Risken är dock stor att de känner sig trampade på tårna.

    Jag har t.ex kritiserat lärare, när jag ser att de inte klarar av att hantera eleverna på ett bra sätt. En del lärare är väldigt dåliga på att bemöta sina elever på ett bra sätt, vilket leder till många konflikter.

    Jag är inte själv utbildad lärare, och det finns ju de som gått lärarhögskolan, och arbetat som lärare i många år, som känner sig trampade på tårna, när jag som är outbildad och inte har jobbat i 10 år som lärare, kritiserar dem.

    Själv är jag av åsikten att man lär sig nya saker varje dag, under hela livet. Vissa klarar tydligen inte av det.

    Samma sak med handläggare inom socialtjänsten. Jag har sett flera stycken som skickar iväg ungdomar med ADHD och liknande till fosterhem, helt i onödan De skickar iväg ungdomar som har klottrat lite, istället för att lösa problemen. De har dock inte kunskaperna för att lösa dem, och då är det lättare att skicka iväg dessa ungdomar. Jag har trampat flera sådana handläggare på tårna.

    Nu har jag blivit bättre på att kommunicera, och i våras lyckades jag en handläggare på socialen att INTE skicka en kille till ett familjehem. Jag lyckades kommunicera det som var viktigt, utan att handläggaren kände sig kränkt i sin yrkesroll.

    Problemet med att man råkar trampa på ömma tår, är att man får dem emot sig, och detta tror jag är en starkt bidragande orsak också till att man inte kritiserar de som har makt över ens liv. De kan ju förstöra rätt mycket i ens liv, om de sätter den sidan till. Jag har varit där själv.

    Mitt syfte var inte att trampa någon på tårna. Jag ville bara får dem att lyssna, när jag såg att de gjorde allt fel. De kände sig trampade på tårna, och jag fick deras vrede emot mig. Jag kan tala om att det inte alls är roligt, när man får socialen mot sig. Har man inte känt sig kränkt innan, så kan jag garantera att man gör det efter.

    Bättre kommunikation ger mer förståelse, och med mer förståelse så blir det lättare att respektera andra.

  3. erlinghellenas

    Jag tycker att Du borde få ge kritik och tala om saker Du inte tycker att den andre vet utan att utsättas för hans ursinne. Du försöker bara göra honom en tjänst och han borde vara tacksam. Om han är Din lärare, arbetskamrat eller socialassistent är hans beteende helt oursäktligt tycker jag. Om Ni båda var på dagis skulle det möjligen verka normalt.
    Jag har i alla fall lyssnat på Ditt budskap som säger att det handlar om att kommunicera på ett bättre sätt. Själv har jag ju i gott sällskap med bland annat Gro Harlem Brundtland gått ut i ädel kamp mot dessa som jag tycker idiotiska beteenden och jag tror förstås inte att det är något fel Du har gjort som gjorde dem ursinniga.
    Visst, utbildning, innan man är Jantelagsbefriad borde man inte få examen från dagis, det är min syn. Man borde inte få yrkesroller där man har makt över andra människor.

  4. MacDanne

    Det var iofs inte mina lärare eller socialassistenter. Jag har jobbat på skola, och sett lärare som gör hel fel. T.ex så såg jag en lärare som pekade ut en elev, och sa högt inför hela klassen ”Håll käften ! Jag vill inte höra dig fler gånger”

    Visst var den eleven högljudd, men jag försökte i lärarrummet förklara varför. Jag kritiserade inte läraren inför eleverna. Jag förklarade at jag själv har ADHD, och att jag har svårt att sortera ut olika ljudintryck från varandra i en rörig miljö.

    Den här killen uppvisade samma problematik. Jag förstår att han är störande,och att man måste göra något, men sättet läraren gjorde det på, skapar bara mer konflikter.

    Läraren visade sig också helt inkapabel att lyssna på mina argument, eller rättare sagt han hörde dem, men han sa ” har ingen jävla ADHD. Han är bara en ouppfostrad ungjävel som skulle behöva ett kok stryk”.

    Hade den läraren sagt ett ord till, så hade jag givit honom en fet smäll. Jag kokade av ilska. Att han inte gjorde rätt i klassrummet från början, kan bero på okunskap, och det var därför jag upplyste honom om det. Det finns bättre sätt att hantera dessa elever, så att det inte blir konflikter. Problemet var att han vägrade ta till sig av mina sakkunskaper, när jag berättade hur det låg till. Jag försökte förklara hur han kunde hantera det på ett bättre sätt, men han ansåg tydligen inte att han behövde lära sig något om hur dessa barn fungerar.

    Killen pratade högt, för att han har svårt att uppfatta sig själv, i den röriga miljön. Det hade varit bättre om läraren sagt åt hela klassen att lugna ner sig, så hade den här killen fått det lättre att koncentrera sig, och kunnat prata med en lägre volym.

    Jag har mött elever, som den här killen, i skolans korridorer flera gånger, och tårarna rinner nedför kinderna. De förstår ju inte varför lärarna skäller på dem. När den här killen sa ”Varför ska jag hålla käften? Alla andra får ju prata”, så tyckte läraren att han var uppkäftig och slängde ut honom.

    Grabben var inte ens medveten om att han pratade högt. Alla som läser detta kan göra ett litet experiment.
    Be någon ni känner att sätta på sig hörlurar och lyssna på musik. Om ni då pratar med dem, så kommer de at prata med en högre ljudvolym, än utan hörlurarna. Detta sker helt omedvetet. Om man inte hör sig själv, så är det svårt att prata. Man höjer rösten automatiskt.

    Det är vår vardag. Jag är inte hörselskadad, och jag är medveten om mitt problem. Trots det höjer jag rösten många gånger, men sänker den så fort jag blir uppmärksammad på det. Jag försöker tänka på detta.

    Tänk då på alla dessa ungdomar som inte fått någon diagnos. Som inte alls känner till att de har detta problemet.

    Jag har tur ändå. När jag gick i skolan, så var det läraren som undervisade. Det skulle vara tyst i klassrummen. Ibland hade vi grupparbeten, men det var samordnat från skolledningen, så att endast EN klass i taget hade grupparbete.

    Vi hämtade böcker i skolbiblioteket. Ett par grupper fick stanna där. Ett par grupper fick gå tillbaks till klassrummet, medan de resterande grupperna fördelades på några mindre grupprum.

    I dagens skola tillämpas PBL (kallas också PBI). Det i sig innebär inte att man måste jobba i grupp, men det blir ofta så. Flera klasser har grupparbeten samtidigt, och det finns ingen skola som har grupprum så att det räcker. Skolorna är inte byggda för denna undervisningsform.

    Det innebär att med en klass på 30 elever, fördelade på 10 grupper med tre elever i varje, som alla sitter i samma klassrum, så blir det rörigt. Det har inget med dålig disciplin att göra.

    En förutsättning för att man ska kunna jobba i grupp är att man inom varje grupp kommunicerar med varandra, vilket oftast sker verbalt.

    Vi har nu 30 elever som sitter och kacklar i mun på varandra. Därav den röriga miljön. Är det rimligt att en lärare säger åt EN elev i klassrummet att hålla käften, när alla de andra får prata? Nej, knappast.

    Alla måste få prata, men jag förstår mycket väl att man inte heller kan låta en elev störa alla de andra, oavsett om han har svårigheter eller inte. Man måste alltså lösa problemet, vilket många skolor tycks vara helt oförmögna att göra idag. Där har vi en anledning till att så många ungdomar får dessa diagnoser idag.

    En annan är att de, i likhet med den här killen, ifrågasätter läraren, när han ber dem hålla käften. Vilken intelligent unge som helst skulle ifrågasätta varför just han ska hålla käften, när inte de andra behöver göra det.

  5. erlinghellenas

    Ja, vi verkar vara överens om att de har betett sig illa.

  6. Pingback: Post om Jante « Erling Hellenäs svenska blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s